VARFÖR TÄVLAR JAG?

Här kommer ett ganska långt inlägg med mina tankar kring att tävla med sina hundar och vad hela den biten faktiskt betyder för mig! 🙂
rallyrosett
Bild från en framgångsrik träningshelg 2014.

Jag började tävla med mina hundar våren 2013, det var i lydnad, agility och rallylydnad. Jag kommer ihåg hur nervös jag var och hur pilligt det var att få allt i ordning för en helt orutinerad hundförare som jag faktiskt var då. Jag var så nervös att jag knappt vågade fråga någon om någonting på den första lydnadstävlingen och jag kände mig som en total nolla!

Det speglade sig även i resultatet; ofokuserad hund och nervös matte var kommentarerna som stod på protokollet. Domaren den gången var underbar, han tog sig tid att sitta ner och prata med mig om vad hundtävlande faktiskt innebär, både för oss och hunden. Om vikten av att vara förberedd, även om du satsar på SM-poäng eller bara för att ha kul så är A och O att alltid vara förberedd. Är du förberedd så har du kontroll och det vinner både du och hunden på! Det andra han lärde mig var att det viktiga är att ha kul, både under träning och tävling och att sedan få ett bra resultat är en bonus! IMG_2320
Bild från en härlig träning förra sommaren.

Många som tävlar idag säger att de tävlar för att vinna och att det inte är kul att tävla om de inte vinner. Det kan verka högfärdigt men om man tar sig tid att tänka på det så är det ju faktiskt sanning i det!
Vinner man med sin hund så har man varit väl förberedd samt haft kontroll och man har förmodligen lagt ner tusentals med träningsminuter för att komma högst upp på pallen. Det är ett kvitto på att det man gjort är rätt och att hunden fått rätt träning och stöd i sin uppgift. Vinner man inte, ja då har man uppenbarligen inte tränat tillräckligt och någon annan var bättre än dig. Vill man vinna så finns det bara ett sätt; att träna mer och kanske på ett annat sätt än tidigare!
Inom hundsporten finns det ju även en stor mängd med dåliga förlorare som helt enkelt tycker det är meningslöst att åka på en tävling om de inte vet att de kommer att vinna och det får stå för dem. Enligt mig så är det ju inte riktigt att tävla om man selekterar på sånt vis.
Jag måste dock poängtera att det finns många som t.ex. tävlar lydnad och samlar SM-poäng eller jagar en plats i landslaget. Då kan man behöva selektera just för att spara hunden för de allra viktigaste tävlingarna och känner man att man inte håller den höga nivån just då är det klokaste att faktiskt avstå, för hundens skull.

Om jag återkommer till våran första tävling i Lydnadsklass 1 så var det samma domare som fick ”äran” att döma våran sista start i Lydnadsklass 2 också. Jag hade då hunnit tävla och träna i nästan ett år och jag kommer ihåg hur lugn och trygg jag var i att jag och min hund visste precis vad vi skulle göra ute på planen. Vi slog till med ett vackert förstapris trots en nollad apportering då B var så glad och peppad på att hämta den så han tjuvstartade. Domaren gav mig en stor kram och sade att det minsann hade hänt grejer sen sist han såg oss!
Det var ett kvitto för mig, att jag själv kände lyckan och framgången i att bli bättre samt att få ett fint beröm för alla träningstimmar vi lagt ner. Även min tävlingsskalle ”levlade” upp några snäpp då eftersom fokus inte var att vinna, utan att göra det bästa VI kan.

P1020428
Bild från Västras Vinterrace 2015, 2spann med workingkelpies.

Så att tävla bara för att vinna, det är inte våran grej fastän jag förstår filosofin och självklart tycker det är kul när man vinner.
Vi tävlar för att det är roligt, socialt(kommer till den biten i ett senare inlägg), utvecklande och lyxigt! Jag menar; att få komma till en tävlingsplats där funktionärer tagit sig tid att märka ut en bana, pista fina spår och se till att det finns servering, fina priser och varma omklädningsrum är lyxigt för en som tävlar i drag!
En sport som är allt annat än glamourös!P1020453
Jag och de två duktiga kelpiepojkarna efter två dagars riktigt roligt tävlande i Nornäs!

Här kommer nu en historia om mitt och Bs första SM tillsammans, nämligen i nordisk stil 2014 i Sundsvall! IMG_1508
Här står vi innan starten, ungefär 5 minuter tills dess att vi ska skjuta iväg i en väldans fart och slåss mot de andra damerna med brukshundar om SM-medaljerna.
Jag har tränat i många veckor, frågat veteraner, studerat träningstider och Bs form för att försöka toppa honom till just denna veckan. Jag har även tränat mig själv hårt och även slitit med några förkylningar under resans gång. Vi hade kunnat vara bättre, det måste jag erkänna. Men vi var förberedda och jag såg så mycket fram emot att få tävla med min Kelpiepojke och visa upp oss samt få erfarenheten från ett SM.
Jag hade gjort allt och här stod vi nu!IMG_1530
…Detta händer då när startklockan börjar räkna ner från 5 till KÖR! B vill starta på första pipet och han rycker lätt ikull mig där jag står och jag får försöka samla ihop mig själv, hunden och utrustningen för att vara startklara igen. Jag kände en enorm våg av besvikelse och skam rinna över mig. Jag tänkte att; Fyfan vad pinsamt att ramla mitt på startlinjen på sjävlaste SM!
Vi har tränat hårt hela vintern och så börjar våra knappa 30 minuter på SM såhär! Jag ville gråta, det ska jag erkänna men jag tänkte sedan snabbt att man nog inte skejtar så fort om man samtidigt gråter…1620492_10151840617121442_1653488271_n
Sista kurvan innan målrakan, han höll galoppen ända in i mål!

Jag kom inte iväg med den kraften från mig själv jag hade behövt men det behövdes inte mer än några hundra meter för att bli inspirerad av den kämpen jag hade i andra änden av linan.
Han jobbade sin lilla svart-gula byxa av sig och slet som jag tränat honom till. Han gjorde precis det jag ville och det jag gett honom förutsättningarna för.
Jag började tänka på tekniken och rytmen för skejtandet och satte spykänslorna åt sidan när vi befann oss i den långa och ökända uppförsbacken.
Vi skulle i mål och vi skulle inte komma i mål med känslan av att vi kunnat ge mer!
Vi var helt enkelt bättre än så bestämde jag mig för!IMG_1542
Belöningen blev ett SM-silver med under minuten upp till guldet och ett CERT!

Det blev prisutdelning och jag blev gråtfärdig igen när jag fick veta att vi kommit på andra plats på vårt första SM! Jag var i en helt annan värld där jag bara kunde se mig själv, min hund och den fina, fina SM-medalj som vi kämpat för. Jag var så långt inne i min andra värld att jag inte hörde att de ropade upp mitt namn i slutet av prisutdelningen då de delade ut CERT till vissa tävlande, jag trodde ju inte att vi hade hållit CERT-nivå. Jag fick springa dit och ta emot den fina blågula lappen och den har en hedersplats i mitt hem, jag vill se den varje dag och minnas hur jäkla grymma vi var!


Här är ett klipp som Medieladan gjorde under SM-tävlingarna, och vill ni se något roligt så finns faktiskt min startvurpa med på film, 2.16min in i filmen.
Jag blir alldeles varm i magen av att se hur B ändå fixar ”misslyckandet” och fortfarande gör det han ska; nämligen att sätta av med all kraft han har i sin kropp och tillsammans med mig kriga oss fram i 10km av vidrigt jobbiga SM-backar.
Jag blir alldeles tårögd när jag ser på filmen för detta är ett av de finaste minnen jag har.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s