TACK VARE HUNDSPORTEN

wpid-dsc_0551.jpg

En bild från i vintras, när jag och Karin bestämde oss för att köra hund ihop under deras vistelse i fjällen. Jag och Karin hade aldrig träffats innan denna vecka men vi klickade direkt!

För mig handlar tävlandet, kursandet och tränandet lika mycket om att nå framgångar och uppsatta mål som att socialisera och träffa bekanta man kanske endast träffar ute på olika events. Det har dock inte alltid varit så….

Innan jag började på allvar med att tävla och träna hundsporter i olika form(lydnad, agility, drag, rallylydnad och utställning) så var jag en väldigt introvert person. Till viss del är jag fortfarande det, jag kan behöva ta ensamma promenader med hundarna hellre än att gå tillsammans med någon t.ex.
Jag vågade inte prata med någon jag inte kände och var rädd att de skulle tycka jag var konstig eller ställde dumma frågor som inte ens var värda att svara på. Jag kände mig alltid klumpig och på ett sätt i vägen för andra i alla sociala sammanhang.
Det gör jag som sagt än idag och undviker ibland därför att gå på fest eller större sammankomster där jag vet att det kommer att komma många jag varken känner eller har något konkret gemensamt med. Kan låta stramt men jag bangar inte varje fest eller social tillställning 😉

10411087_707706189326433_7626727568454949471_n

Denna bild togs under den första turen jag gjorde som handler till kennel ShejriX. Jag tog kontakt med Fia och undrade och jag fick hjälpa henne att köra hennes hundar då jag hört att hon behövde lite extra hjälp. Vi är nu väldigt goda vänner 😀

Förut var det riktigt illa och jag kunde få sådan kraftig ångest att jag var tvungen att gå och gömma mig. Jag, en vuxen människa kände att det enda rätta att göra nu, det är att gå och gömma mig från alla dessa personer jag inte känner. Jag vet inte hur många timmar jag suttit inne på olika toaletter och bara väntat tills jag kunnat gå hem.

Det var allra värst under min tid på universitetet(kan ha att göra med att det största intresset mina klasskamrater hade var att festa…), då jag gick ut från 4,5 års lyckade studier med samma enda vän jag hade när jag gick in. Jag vet flera som skaffade vänner för livet och jag är på riktigt avundsjuk på dem. Jag önskar att även jag hade haft det modet som jag tyckte mina klasskamrater hade.
Som tur var hade jag vänner omkring mig ändå, väldigt fina och förstående vänner från gymnasiet. 🙂
Jag fick ingen energi alls av att vara social, det tog bara musten ur mig helt eftersom jag inte kunde slappna av och det blev då helt enkelt så att jag undvek det.
Jag kände ofta att det måste vara nåt fel på mig! Varför kan alla dessa människor som i grunden är främmande för varandra prata så lätt och ledigt med varann? Jag minns flera gånger då mina klasskamrater försökte konversera med mig och när ”bollen” var på min planhalva visste jag inte hur jag skulle sparka på den.

Det har som tur är blivit mycket bättre och jag är riktigt duktig på att socialisera lite lagom när det krävs. Det känns inte längre som att jag är den konstiga tjejen som bara pratar om konstiga saker. Detta har jag till stor del just alla olika hundsporttävlingar, kurser och träningar att tacka för!
För lika viktigt som det är för mina hundar att lära sig prata med andra hundar är det lika viktigt för mig att lära mig att prata med andra människor.

155814_10151674074247081_1413165552_n

Lortig men mycket glad! Jag hade teamat upp med Linn som jag aldrig träffat förut för att åka på agilitytävling i Ö-vik. Nu när vi ses på tävlingar har vi alltid något att babbla om.

Det underbara med just hundsporten är att hur olika vi än är så är vi där av samma anledning. Det vi har gemensamt är vårt största intresse och även något av det viktigaste vi har i våra liv; våra hundar!
Det är till stor del hundsportens förtjänst att jag börjat våga prata med okända, och ja till o med kan njuta av det. Att gå fram och sätta sig på en bänk bredvid en medtävlande, kommentera vilken fin och duktig hund personen har och fråga hur det gått på tävlingen för att sedan fortsätta småprata om hundar och kanske även annat, det hade jag aldrig vågat göra tidigare.
Nästan alla som har hund kan nog skriva under på att de kan prata i timmar om sin hund, och det är just det som fungerat som min träning i att prata med folk. Jag har fått fina vänner genom att jag vågat ta för mig mer och jag har numera alltid någon bekant att prata med på så gott som vilken tävling jag än åker på.

Det är egentligen bara en gång under en hundig aktivitet som mitt gamla jag har kommit tillbaka, där jag fick tillbaka dessa dåliga och skadliga tankar och jag återigen sprang och gömde mig. Eller ja, i detta fallet kastade jag mig in i min bil och sträckkörde 35mil. Gråtande och med en känsla av totalt misslyckande.

Det började med att jag vann en tävling på Facebook, på hösten för 2 år sedan. En tävling där vinsten var en åskådarplats på Lydnadslandslagets träning i Smedjebacken.
Jag vann och jag kunde inte fatta det! Jag skulle få se Sveriges bästa lydnadshundar när de tränade och även själv få chansen att träna i en av Sveriges finaste inomhushallar!
Det var tyvärr väldigt nära inpå som vinsten utannonserades och jag hann inte få tag i ett boende jag hade råd med, det betydde att jag fick åka hemifrån ruskigt tidigt på lördagsmorgon och sedan åka ännu en liten bit längre söderut för att sova hos en moster för att sedan åka hela vägen hem på söndag. Allt detta gjorde att jag bland annat skulle missa en gemensam middag på lördagen och heller inte få så mycket sömn.
När jag väl kom fram så var jag trött efter lång bilkörning och jag hade heller inte fått tag på något PM eller annat schema över hur dagen skulle se ut. Jag blev redan där väldigt obekväm i var jag skulle vara och vad jag skulle göra. Det blir jag ibland när jag inte har tillräcklig kontroll eller om det är nåt nytt jag ska testa på. Jag ville ju inte råka göra bort mig där när hallen var full med duktiga och kända hundtränare.
Jag gick runt och omkring i hallen och tittade på de tränande men kände mig bara mer och mer obekväm och illa till mods. Ångesten kring att alla såg ut att känna varandra och alla hade någon att prata med gjorde mig totalt förlamad. Jag kunde inte tänka på alla duktiga lydnadshundar utan jag kände bara hur jag inte passade in här. Min hjärna matade min ångest med alla möjliga negativa och föreställda tankar vilket ledde till att ångesten växte sig stark under hela dagen.

Det blev till slut dags för oss åskådare att bilda träningsgrupper och träna lite ihop. Allt gick bra förutom att jag fortfarande var matt av ångest. B som jag valde att träna med var även han trött i huvudet sedan han legat i hallen hela dagen och våran träning gick inte alls bra.
Efter att träningen för våran del var över blev det lite ledig tid, tid för att gå runt och titta på landslagsekipagen och erbjuda sig att hjälpa till. Många åskådare valde istället att mingla runt lite, de stod och pratade och skrattade ihop. Då tog det bara stopp! Jag fick bara för mig hur alla stod och pratade om mig, hur konstig jag var och hur dålig jag och min hund var. Min mage knöt sig och all luft sköts ur mig.
Jag packade snabbt ihop mitt och skyndade ut i bilen där jag brast ut i hulkande gråt så fort bildörren gått igen och jag var säker på att ingen annan stod i närheten.
Jag ville bara hem och bestämde mig därför för att köra de 35 milen tillbaka istället för att sova hos min moster.

Nu när jag kan se tillbaka på detta så kan jag förstå mig själv men jag känner även att om detta skulle hända idag så hade jag haft kontroll över mina känslor. Jag hade idag t.ex.kunnat prata med de i min ålder, de som hade hundbloggar jag brukar läsa, de som satte bredvid mig eller pratat mer med de i min träningsgrupp. Eller bara stängt ute eventuella osunda tankar och fokuserat totalt på landslagsekipagen.
Jag hade tagit mig själv i handen och lugnat ner mig själv. Passat på att istället utnyttja detta underbara tillfälle! Det är ju helt suveränt att man kan köpa sig en åskådarplats på Lydnadslandslagets träningar och får se sina idoler in action en hel helg.

20130921-193629.jpg

Jag har mina hundar att tacka för att de visat mig in i en värld där jag känner att jag passar in!

Det jag vill komma till är att just tack vare hundsporten så har jag utvecklats något enormt som människa, jag vågar ta för mig mer och jag känner mig trygg i det. Jag har en värdegrund och en plats där jag känner att jag passar in! 🙂

NU ÄR VINTERN HÄR

image
Vackra Pamir(ShejriX Pamir of Hope).

image
Lita och B roade sig lösa under våran paus vid vindskyddet.

image
Mycket snö i kombination med att någon kört 4hjuling där gjorde att det var rätt bökigt för både mig och hundarna.

image
Inget ankarfäste betyder att jag får tippa omkull släden och hålla stenkoll på hundarna när vi stannar.

image

image
Helt makalöst vackert med den här låga Novembersolen!

Nu är snart min veckas semester slut. Hundarnas träning har sett/kommer se ut såhär;
Lördag: 5km 15-18km/h med B-Pamir, Lita-Taiga.
Söndag: 5km 12-15km/h med B-Pamir, Lita, Isa-Taiga.
Måndag: Vila med en timmes lös promenad i skogen, Isa och Pamir i koppel.

Tisdag: 5km i djup nysnö med B-Pamir, Lita, Isa-Taiga.
Onsdag: 10km i djup nysnö med B-Pamir, Lita, Isa-Taiga.
Torsdag: Vila med skogspromenad.
Fredag: Vila med skogspromenad.

Hundarna har verkligen jobbat bra dessa dagar, inget tjafs utan bara hårt arbete 🙂 Idag tog vi vara på soltimmarna och körde hela 10km med en längre paus på mitten där B, Lita och Taiga fick springa lösa och leka lite medan jag, Pamir och Isa satt och fikade i solen.
Eftersom de har jobbat hårt de senaste 6 dagarna och även gått i 20cm nysnö så får de vila hela helgen, det kommer bara bli skogspromenader med massage dessa dagar.

SOM EN DRÖM

image
Innan vi tränade så gjorde jag i ordning deras efter-träningsmål med maltodextrin och foderkulor så att det bara var att slå på vatten sedan när vi kommit hem. Hundarna slukar det direkt!

image

image

image
Står fint och väntar på kommando att starta.

image

image
Taiga får efter några kilometer problem med snö i tassarna så det blir en sväng med klippmaskinen ikväll.

image

image
Isa och Pamir gick fint ihop under vår lilla promenad efter träningen.

Det blev ”bara” 5km idag med, vi satsar på en aktiv vilodag imorgon och en längre tur på tisdag istället då det beräknas komma mera snö under natten och hela morgondagen. Hundarna var dock grymt pigga och B vägrade mitt ”helt om”-kommando och ville hellre att vi skulle köra vidare vid vändplatsen på 2,5km.
Idag körde vi ca18-20km/h de första 3km och de 2 sista bromsade jag ner dem till 10km/h för att de skulle få lite mjölksyrakänning innan träningen var över.

Jag kopplade Isa och Pamir medan de andra 3 var lösa och så gick vi 10 minuter i skogen så att alla varvade ner och rastade sig innan vi for hemåt för att hundarna skulle få i sig lite käk 🙂

PREMIÄR MED SLÄDEN!

image

image

image

image

Idag kunde jag inte vänta längre! Nu tog jag fram våran ombyggda jukkas-spark, jagade fart på min far och så for vi upp i verkstaden. Där kapade jag till biten skotermatta och mätte ut var jag ville ha den och så svetsade min käre far till 2 armar så att den nu går att fälla upp och ner samt att den hålls på bra plats mellan medarna.
Vi åkte några kilometer i bilen till Gunnarsvägen, den är bommad och snöar på fort. Jag körde B och Fias Pamir i led, också hade jag Lita och Taiga i led. Taiga har kommit in en till trotsperiod där hon tuggar lite på sin granne så imorgon kommer hon få gå bredvid B för att han förhoppningsvis säger åt henne på skarpen 🙂
Det blev bara 5km körda då jag ville känna på hur föret och hundarna kändes men eftersom det gick så bra kommer vi kanske imorgon köra lite längre och stanna och ta en liten vila på ca 10 minuter. Det beräknas komma väldigt mycket snö på måndag så då hoppas vi på att kunna ta oss en rejäl tur där vi stannar och gör upp lite eld och äter lunch ute 🙂

MYSPRINSEN

image

B vet hur man underhåller en trött matte som ska jobba natt!

Idag blir det inte mycket gjort. Jag ska efter att ha sovit några timmar packa med mig flocken + Pamir för att spendera en vecka hemma i Härjedalen. Vi hoppas på den utlovade snön och att det blir någon tur med släden innan veckan är över. 
Det kommer hur som helst spenderas mest tid ute i skogen för att lufta huvudet och fylla på med energi 🙂

DET VÄRSTA SOM KAN HÄNDA, HÄNDE…

img_20151018_223232_5640681addf2b34f71079c0c

Uppfödare Sofia Ericssons vackra bild av ShejriX Lumos.

I söndags, skulle vi ut på vilken vanlig träningstur som helst. Jag åkte ut till Fia och kennel ShejriX där jag är handler, för att vi kommit överens om att få igång träningen för alla hundarna och särskilt lägga tid på inkörningen av syskonen Lumos och Accio som är 11 månader.
Först kör vi mina hundar plus Pil och plotthunden Attor. Vi körde 7km i ca 11-16km/h och hundarna höll fina sträckta linor hela vägen. Temperaturen började krypa neråt och det blev frost i gräs och träd. När vi matat dem gjorde vi i ordning för andra och sista gänget. B och Lita skulle få springa med lösa hade vi bestämt.

Vi sätter ihop ett 5-spann, Pamir och Tricky i led, Accio i point och Tirith med Lumos i wheel. Vi drar iväg och ligger och tuffar på i trygga 10-15km/h för att inte gå för fort fram med både unghundarna och de otränade tävlingshundarna.
Alla hundarna jobbar på grymt fint och har sträckta linor och pigga tassar. Vi kommer till vändplanen vid 3,5km och jag lyckas äntligen få Tricky, som är lite strulig i vändningarna, att vända klockrent med direkt handledning av Fia och jag kände verkligen att ”YES! Nu har jag börjat lära mig hur han funkar!

Vi tuffar vidare och Fia filmar en snutt med sin mobil eftersom alla hundarna går så fint! När vi kört knappt 4km totalt så säger jag att Lumos börjar springa lite skumt och stretar mot nacklinan(som de kan göra om de slitit hål på en klo/tass, eller om de bara är trötta i huvud eller kropp). Fia säger direkt att vi ska stanna och ta upp honom på 4hjulingen för att inte låta det bli en dålig upplevelse för unge Lumos.

Jag stannar hjulingen och Fia hoppar av och tar med ett koppel. Hon hinner precis sätta kopplet i halsbandet när Lumos faller till marken…
Vi inser allvaret och det första vi misstänker är överhettning eller att han helt enkelt tagit i över sin förmåga. Vi skyndar iväg till första bästa stora vattenpöl för att kyla honom och då säger Fia att han nog redan är borta.

Vi lastar honom ändå snabbt på hjulingen och kör fort hem. När vi kommer fram så skyndar sig Fia in med Lumos och jag tar hand om de andra hundarna och håller ett noga öga på om någon av dem börjar visa symptom på att vara trötta eller överhettade. De är som vanligt, pigga och glada samt tacksamma över lite mat. De kommer ner i varv fort och börjar mysa runt i hundgårdarna, nöjda över att ha fått en bensträckare. Även Accio, Lumos syster, ser fräsch och pigg ut.

När jag kommer in i huset förstår jag på en gång vad som hänt. Lumos ligger på hallgolvet med matte Fia och husse Johan bredvid sig och jag ser direkt att han inte lever längre.

Det här var det värsta jag varit med om och förmodligen det värsta jag kommer vara med om när det kommer till att köra hundar.
Han dog troligtvis redan när han föll till marken. Vad det berodde på vet vi inte än utan det får en obuktion på SVA visa.

De senaste dagarna har det inte blivit någon hård och målmedveten träning. Jag har bara gått runt ute i skogen med mina älskade hundar och tagit tillvara på den tid man har tillsammans, för man vet aldrig när den tar slut.

Läs Fias fina inlägg om Lumos här.

DAGARNA SOM GÅTT

image

image

image
Dagarna som gått har vi inte gjort så mycket. Vi har motionerat ute i skogen genom att jag har promenerat och rastat både tankar och hundar.
Varför det inte blivit dragträning denna vecka beror på att hundarna kommer få en lite hårdare träningsvecka nästa vecka samt att jag var med om den värsta dragturen i mitt liv i söndags. Det kommer ett litet separat inlägg till det.
Idag blev det iaf 4km i skogen/på myren och de tre huliganerna var lösa och Isa fick ha klövjeväskan.