TACK VARE HUNDSPORTEN

wpid-dsc_0551.jpg

En bild från i vintras, när jag och Karin bestämde oss för att köra hund ihop under deras vistelse i fjällen. Jag och Karin hade aldrig träffats innan denna vecka men vi klickade direkt!

För mig handlar tävlandet, kursandet och tränandet lika mycket om att nå framgångar och uppsatta mål som att socialisera och träffa bekanta man kanske endast träffar ute på olika events. Det har dock inte alltid varit så….

Innan jag började på allvar med att tävla och träna hundsporter i olika form(lydnad, agility, drag, rallylydnad och utställning) så var jag en väldigt introvert person. Till viss del är jag fortfarande det, jag kan behöva ta ensamma promenader med hundarna hellre än att gå tillsammans med någon t.ex.
Jag vågade inte prata med någon jag inte kände och var rädd att de skulle tycka jag var konstig eller ställde dumma frågor som inte ens var värda att svara på. Jag kände mig alltid klumpig och på ett sätt i vägen för andra i alla sociala sammanhang.
Det gör jag som sagt än idag och undviker ibland därför att gå på fest eller större sammankomster där jag vet att det kommer att komma många jag varken känner eller har något konkret gemensamt med. Kan låta stramt men jag bangar inte varje fest eller social tillställning 😉

10411087_707706189326433_7626727568454949471_n

Denna bild togs under den första turen jag gjorde som handler till kennel ShejriX. Jag tog kontakt med Fia och undrade och jag fick hjälpa henne att köra hennes hundar då jag hört att hon behövde lite extra hjälp. Vi är nu väldigt goda vänner 😀

Förut var det riktigt illa och jag kunde få sådan kraftig ångest att jag var tvungen att gå och gömma mig. Jag, en vuxen människa kände att det enda rätta att göra nu, det är att gå och gömma mig från alla dessa personer jag inte känner. Jag vet inte hur många timmar jag suttit inne på olika toaletter och bara väntat tills jag kunnat gå hem.

Det var allra värst under min tid på universitetet(kan ha att göra med att det största intresset mina klasskamrater hade var att festa…), då jag gick ut från 4,5 års lyckade studier med samma enda vän jag hade när jag gick in. Jag vet flera som skaffade vänner för livet och jag är på riktigt avundsjuk på dem. Jag önskar att även jag hade haft det modet som jag tyckte mina klasskamrater hade.
Som tur var hade jag vänner omkring mig ändå, väldigt fina och förstående vänner från gymnasiet. 🙂
Jag fick ingen energi alls av att vara social, det tog bara musten ur mig helt eftersom jag inte kunde slappna av och det blev då helt enkelt så att jag undvek det.
Jag kände ofta att det måste vara nåt fel på mig! Varför kan alla dessa människor som i grunden är främmande för varandra prata så lätt och ledigt med varann? Jag minns flera gånger då mina klasskamrater försökte konversera med mig och när ”bollen” var på min planhalva visste jag inte hur jag skulle sparka på den.

Det har som tur är blivit mycket bättre och jag är riktigt duktig på att socialisera lite lagom när det krävs. Det känns inte längre som att jag är den konstiga tjejen som bara pratar om konstiga saker. Detta har jag till stor del just alla olika hundsporttävlingar, kurser och träningar att tacka för!
För lika viktigt som det är för mina hundar att lära sig prata med andra hundar är det lika viktigt för mig att lära mig att prata med andra människor.

155814_10151674074247081_1413165552_n

Lortig men mycket glad! Jag hade teamat upp med Linn som jag aldrig träffat förut för att åka på agilitytävling i Ö-vik. Nu när vi ses på tävlingar har vi alltid något att babbla om.

Det underbara med just hundsporten är att hur olika vi än är så är vi där av samma anledning. Det vi har gemensamt är vårt största intresse och även något av det viktigaste vi har i våra liv; våra hundar!
Det är till stor del hundsportens förtjänst att jag börjat våga prata med okända, och ja till o med kan njuta av det. Att gå fram och sätta sig på en bänk bredvid en medtävlande, kommentera vilken fin och duktig hund personen har och fråga hur det gått på tävlingen för att sedan fortsätta småprata om hundar och kanske även annat, det hade jag aldrig vågat göra tidigare.
Nästan alla som har hund kan nog skriva under på att de kan prata i timmar om sin hund, och det är just det som fungerat som min träning i att prata med folk. Jag har fått fina vänner genom att jag vågat ta för mig mer och jag har numera alltid någon bekant att prata med på så gott som vilken tävling jag än åker på.

Det är egentligen bara en gång under en hundig aktivitet som mitt gamla jag har kommit tillbaka, där jag fick tillbaka dessa dåliga och skadliga tankar och jag återigen sprang och gömde mig. Eller ja, i detta fallet kastade jag mig in i min bil och sträckkörde 35mil. Gråtande och med en känsla av totalt misslyckande.

Det började med att jag vann en tävling på Facebook, på hösten för 2 år sedan. En tävling där vinsten var en åskådarplats på Lydnadslandslagets träning i Smedjebacken.
Jag vann och jag kunde inte fatta det! Jag skulle få se Sveriges bästa lydnadshundar när de tränade och även själv få chansen att träna i en av Sveriges finaste inomhushallar!
Det var tyvärr väldigt nära inpå som vinsten utannonserades och jag hann inte få tag i ett boende jag hade råd med, det betydde att jag fick åka hemifrån ruskigt tidigt på lördagsmorgon och sedan åka ännu en liten bit längre söderut för att sova hos en moster för att sedan åka hela vägen hem på söndag. Allt detta gjorde att jag bland annat skulle missa en gemensam middag på lördagen och heller inte få så mycket sömn.
När jag väl kom fram så var jag trött efter lång bilkörning och jag hade heller inte fått tag på något PM eller annat schema över hur dagen skulle se ut. Jag blev redan där väldigt obekväm i var jag skulle vara och vad jag skulle göra. Det blir jag ibland när jag inte har tillräcklig kontroll eller om det är nåt nytt jag ska testa på. Jag ville ju inte råka göra bort mig där när hallen var full med duktiga och kända hundtränare.
Jag gick runt och omkring i hallen och tittade på de tränande men kände mig bara mer och mer obekväm och illa till mods. Ångesten kring att alla såg ut att känna varandra och alla hade någon att prata med gjorde mig totalt förlamad. Jag kunde inte tänka på alla duktiga lydnadshundar utan jag kände bara hur jag inte passade in här. Min hjärna matade min ångest med alla möjliga negativa och föreställda tankar vilket ledde till att ångesten växte sig stark under hela dagen.

Det blev till slut dags för oss åskådare att bilda träningsgrupper och träna lite ihop. Allt gick bra förutom att jag fortfarande var matt av ångest. B som jag valde att träna med var även han trött i huvudet sedan han legat i hallen hela dagen och våran träning gick inte alls bra.
Efter att träningen för våran del var över blev det lite ledig tid, tid för att gå runt och titta på landslagsekipagen och erbjuda sig att hjälpa till. Många åskådare valde istället att mingla runt lite, de stod och pratade och skrattade ihop. Då tog det bara stopp! Jag fick bara för mig hur alla stod och pratade om mig, hur konstig jag var och hur dålig jag och min hund var. Min mage knöt sig och all luft sköts ur mig.
Jag packade snabbt ihop mitt och skyndade ut i bilen där jag brast ut i hulkande gråt så fort bildörren gått igen och jag var säker på att ingen annan stod i närheten.
Jag ville bara hem och bestämde mig därför för att köra de 35 milen tillbaka istället för att sova hos min moster.

Nu när jag kan se tillbaka på detta så kan jag förstå mig själv men jag känner även att om detta skulle hända idag så hade jag haft kontroll över mina känslor. Jag hade idag t.ex.kunnat prata med de i min ålder, de som hade hundbloggar jag brukar läsa, de som satte bredvid mig eller pratat mer med de i min träningsgrupp. Eller bara stängt ute eventuella osunda tankar och fokuserat totalt på landslagsekipagen.
Jag hade tagit mig själv i handen och lugnat ner mig själv. Passat på att istället utnyttja detta underbara tillfälle! Det är ju helt suveränt att man kan köpa sig en åskådarplats på Lydnadslandslagets träningar och får se sina idoler in action en hel helg.

20130921-193629.jpg

Jag har mina hundar att tacka för att de visat mig in i en värld där jag känner att jag passar in!

Det jag vill komma till är att just tack vare hundsporten så har jag utvecklats något enormt som människa, jag vågar ta för mig mer och jag känner mig trygg i det. Jag har en värdegrund och en plats där jag känner att jag passar in! 🙂

3 reaktioner på ”TACK VARE HUNDSPORTEN

  1. Eva H skriver:

    Vilket ”jobb” du gjort för att orka o klara av! Otroligt tufft gjort!
    Om du har lust så googla Linus Jonkman. Han är något av expert på introversion o har skrivit mycket bra. Bl.a. boken ”Introvert – den tysta revolutionen”. Föreläser, bloggar mm.
    Har hjälpt mig väldigt mycket att inse det kanske inte är så mycket fel på mig i alla fall 😛
    kram!

  2. threeandahalfhusky skriver:

    Åh vilket fint inlägg!! Jag önskar att vi ses någon dag, och då behöver du inte oroa dig över att vi inte ska ha något att säga för det känns som om vi skulle kunna slå ihjäl en massa timmar med hundsnack 😀 En stor styrkekram till dig!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s