TACK VARE HUNDSPORTEN

wpid-dsc_0551.jpg

En bild från i vintras, när jag och Karin bestämde oss för att köra hund ihop under deras vistelse i fjällen. Jag och Karin hade aldrig träffats innan denna vecka men vi klickade direkt!

För mig handlar tävlandet, kursandet och tränandet lika mycket om att nå framgångar och uppsatta mål som att socialisera och träffa bekanta man kanske endast träffar ute på olika events. Det har dock inte alltid varit så….

Innan jag började på allvar med att tävla och träna hundsporter i olika form(lydnad, agility, drag, rallylydnad och utställning) så var jag en väldigt introvert person. Till viss del är jag fortfarande det, jag kan behöva ta ensamma promenader med hundarna hellre än att gå tillsammans med någon t.ex.
Jag vågade inte prata med någon jag inte kände och var rädd att de skulle tycka jag var konstig eller ställde dumma frågor som inte ens var värda att svara på. Jag kände mig alltid klumpig och på ett sätt i vägen för andra i alla sociala sammanhang.
Det gör jag som sagt än idag och undviker ibland därför att gå på fest eller större sammankomster där jag vet att det kommer att komma många jag varken känner eller har något konkret gemensamt med. Kan låta stramt men jag bangar inte varje fest eller social tillställning 😉

10411087_707706189326433_7626727568454949471_n

Denna bild togs under den första turen jag gjorde som handler till kennel ShejriX. Jag tog kontakt med Fia och undrade och jag fick hjälpa henne att köra hennes hundar då jag hört att hon behövde lite extra hjälp. Vi är nu väldigt goda vänner 😀

Förut var det riktigt illa och jag kunde få sådan kraftig ångest att jag var tvungen att gå och gömma mig. Jag, en vuxen människa kände att det enda rätta att göra nu, det är att gå och gömma mig från alla dessa personer jag inte känner. Jag vet inte hur många timmar jag suttit inne på olika toaletter och bara väntat tills jag kunnat gå hem.

Det var allra värst under min tid på universitetet(kan ha att göra med att det största intresset mina klasskamrater hade var att festa…), då jag gick ut från 4,5 års lyckade studier med samma enda vän jag hade när jag gick in. Jag vet flera som skaffade vänner för livet och jag är på riktigt avundsjuk på dem. Jag önskar att även jag hade haft det modet som jag tyckte mina klasskamrater hade.
Som tur var hade jag vänner omkring mig ändå, väldigt fina och förstående vänner från gymnasiet. 🙂
Jag fick ingen energi alls av att vara social, det tog bara musten ur mig helt eftersom jag inte kunde slappna av och det blev då helt enkelt så att jag undvek det.
Jag kände ofta att det måste vara nåt fel på mig! Varför kan alla dessa människor som i grunden är främmande för varandra prata så lätt och ledigt med varann? Jag minns flera gånger då mina klasskamrater försökte konversera med mig och när ”bollen” var på min planhalva visste jag inte hur jag skulle sparka på den.

Det har som tur är blivit mycket bättre och jag är riktigt duktig på att socialisera lite lagom när det krävs. Det känns inte längre som att jag är den konstiga tjejen som bara pratar om konstiga saker. Detta har jag till stor del just alla olika hundsporttävlingar, kurser och träningar att tacka för!
För lika viktigt som det är för mina hundar att lära sig prata med andra hundar är det lika viktigt för mig att lära mig att prata med andra människor.

155814_10151674074247081_1413165552_n

Lortig men mycket glad! Jag hade teamat upp med Linn som jag aldrig träffat förut för att åka på agilitytävling i Ö-vik. Nu när vi ses på tävlingar har vi alltid något att babbla om.

Det underbara med just hundsporten är att hur olika vi än är så är vi där av samma anledning. Det vi har gemensamt är vårt största intresse och även något av det viktigaste vi har i våra liv; våra hundar!
Det är till stor del hundsportens förtjänst att jag börjat våga prata med okända, och ja till o med kan njuta av det. Att gå fram och sätta sig på en bänk bredvid en medtävlande, kommentera vilken fin och duktig hund personen har och fråga hur det gått på tävlingen för att sedan fortsätta småprata om hundar och kanske även annat, det hade jag aldrig vågat göra tidigare.
Nästan alla som har hund kan nog skriva under på att de kan prata i timmar om sin hund, och det är just det som fungerat som min träning i att prata med folk. Jag har fått fina vänner genom att jag vågat ta för mig mer och jag har numera alltid någon bekant att prata med på så gott som vilken tävling jag än åker på.

Det är egentligen bara en gång under en hundig aktivitet som mitt gamla jag har kommit tillbaka, där jag fick tillbaka dessa dåliga och skadliga tankar och jag återigen sprang och gömde mig. Eller ja, i detta fallet kastade jag mig in i min bil och sträckkörde 35mil. Gråtande och med en känsla av totalt misslyckande.

Det började med att jag vann en tävling på Facebook, på hösten för 2 år sedan. En tävling där vinsten var en åskådarplats på Lydnadslandslagets träning i Smedjebacken.
Jag vann och jag kunde inte fatta det! Jag skulle få se Sveriges bästa lydnadshundar när de tränade och även själv få chansen att träna i en av Sveriges finaste inomhushallar!
Det var tyvärr väldigt nära inpå som vinsten utannonserades och jag hann inte få tag i ett boende jag hade råd med, det betydde att jag fick åka hemifrån ruskigt tidigt på lördagsmorgon och sedan åka ännu en liten bit längre söderut för att sova hos en moster för att sedan åka hela vägen hem på söndag. Allt detta gjorde att jag bland annat skulle missa en gemensam middag på lördagen och heller inte få så mycket sömn.
När jag väl kom fram så var jag trött efter lång bilkörning och jag hade heller inte fått tag på något PM eller annat schema över hur dagen skulle se ut. Jag blev redan där väldigt obekväm i var jag skulle vara och vad jag skulle göra. Det blir jag ibland när jag inte har tillräcklig kontroll eller om det är nåt nytt jag ska testa på. Jag ville ju inte råka göra bort mig där när hallen var full med duktiga och kända hundtränare.
Jag gick runt och omkring i hallen och tittade på de tränande men kände mig bara mer och mer obekväm och illa till mods. Ångesten kring att alla såg ut att känna varandra och alla hade någon att prata med gjorde mig totalt förlamad. Jag kunde inte tänka på alla duktiga lydnadshundar utan jag kände bara hur jag inte passade in här. Min hjärna matade min ångest med alla möjliga negativa och föreställda tankar vilket ledde till att ångesten växte sig stark under hela dagen.

Det blev till slut dags för oss åskådare att bilda träningsgrupper och träna lite ihop. Allt gick bra förutom att jag fortfarande var matt av ångest. B som jag valde att träna med var även han trött i huvudet sedan han legat i hallen hela dagen och våran träning gick inte alls bra.
Efter att träningen för våran del var över blev det lite ledig tid, tid för att gå runt och titta på landslagsekipagen och erbjuda sig att hjälpa till. Många åskådare valde istället att mingla runt lite, de stod och pratade och skrattade ihop. Då tog det bara stopp! Jag fick bara för mig hur alla stod och pratade om mig, hur konstig jag var och hur dålig jag och min hund var. Min mage knöt sig och all luft sköts ur mig.
Jag packade snabbt ihop mitt och skyndade ut i bilen där jag brast ut i hulkande gråt så fort bildörren gått igen och jag var säker på att ingen annan stod i närheten.
Jag ville bara hem och bestämde mig därför för att köra de 35 milen tillbaka istället för att sova hos min moster.

Nu när jag kan se tillbaka på detta så kan jag förstå mig själv men jag känner även att om detta skulle hända idag så hade jag haft kontroll över mina känslor. Jag hade idag t.ex.kunnat prata med de i min ålder, de som hade hundbloggar jag brukar läsa, de som satte bredvid mig eller pratat mer med de i min träningsgrupp. Eller bara stängt ute eventuella osunda tankar och fokuserat totalt på landslagsekipagen.
Jag hade tagit mig själv i handen och lugnat ner mig själv. Passat på att istället utnyttja detta underbara tillfälle! Det är ju helt suveränt att man kan köpa sig en åskådarplats på Lydnadslandslagets träningar och får se sina idoler in action en hel helg.

20130921-193629.jpg

Jag har mina hundar att tacka för att de visat mig in i en värld där jag känner att jag passar in!

Det jag vill komma till är att just tack vare hundsporten så har jag utvecklats något enormt som människa, jag vågar ta för mig mer och jag känner mig trygg i det. Jag har en värdegrund och en plats där jag känner att jag passar in! 🙂

TRÄNINGSGÄNG!

IMG_1591
Igår så var vi ett gäng som började prata om att starta en träningsgrupp med stort fokus på att utvecklas och hjälpas åt med att träna hundarna. Det är ju såklart tävlingslydnad jag pratar om och det är Sophie som dragit igång det hela och jag är så himla peppad! Det är tänkt en dag i veckan(varannan vecka i Åre och varannan vecka i Östersund) där man hjälps åt med kommendering och allt möjligt med en hund i taget. Jag känner att det kommer i precis rätt tid för mig och B, vi satsar ju mot ett championat och resten av de i träningsgänget har även de höga/superhöga ambitioner så det kommer bli en utvecklande och rolig grupp!

LITEN LYDNAD

P1010801
Min snygging!
Idag så skar jag upp lite falukorv(VARFÖR kör jag med den där tråkfrolicen för??) Och hade siktet inställt på 5-10 meters fritt följ, ja ni läste rätt inte baklängesmarsch utan fritt följ vid sidan med svansen i topp! Och tro på fasen det gick!!! Han var peppad och glad och sjukt sugen på den goda korven jag hade för omväxling! Så nu har jag en plan och det känns inte bäckmörkt i tankarna kring det fria följet 🙂

Sen så har vi tittat på sändningarna från SM-finalen i lydnad och jag har faktiskt tittat extra på hur ekipagen uppför sig mellan momenten och kan faktiskt dra slutsatsen i att många med just vallhundsraser har lite problem mellan momenten och i just transporter då hundarna gärna går före och ”letar” efter en uppgift att explodera iväg i. Detta löser dem genom att lägga hunden så fort de inte har en plan eller kan ha full fokus på hunden. Det har jag ju fått i tips av Sophie när vi vart på kurs för henne och det har vi fortsatt med då det blir tydligare och mer on/off för både mig och B.

HÄRLIG OCH SOLIG TRÄNING

20140529-171608.jpg

20140529-171633.jpg

20140529-171654.jpg
Idag vart det en timme på klubben och jädrans vad kul vi hade, jag är helt hes efter allt skrattande och stojande 🙂
B fick träna på att springa fort och våldsamt med apporten samt att först runda föremål och sedan direkt gripa apporten i farten och det gick suveränt, inget uppåttittande eller skyggande för fåglar.  Efter lite vila och bad så vart det agility där han fick träna slalom och platten, jättelätt och kul!
Lita fick sitt fritt följ slipat och sedan började vi även med uthopp från utgångspositionen inför hoppet i LK2. Hon är ju hemskt trög att lära in men när det sitter så sitter det till 200%.
Lita fick också träna på platten och den går riktigt fint och säkert nu 🙂
Imorgon ska vi träffa Anna och BCn Race på V. Härjedalens BK för både agility- och lydnadsträning.

VI LEVER….LIVET!

20140522-160657.jpg

20140522-160742.jpg

20140522-160842.jpg

20140522-160916.jpg
När planen är nyklippt blir man såhär glad ❤

20140522-160953.jpg
Lita som ska tävla LK1 om 2 veckor provsatte pallen 😉

20140522-161114.jpg
Lita, a.k.a bävern…

Ja jag har ju inte vart så aktiv här senaste veckorna tyvärr. Haft fullt upp med att inte göra så mycket faktiskt, jobbat mycket och hundarna har fått 2 veckors nästan total träningsvila.
I måndags var vi på Andersön och grillade och hundarna skrotade runt på stranden i solnedgången. Sen va vi på klubben idag och tränade lydnad och Lita fick även lite agility.
Har tagit an ett nytt angreppsätt på att bota Bs rädsla för apporterna(de stora). Som det vart tidigare nu(sen olyckan) så har jag försökt leka upp honom och sen ”trolla” fram apporten och hoppas att han är så gasad att han tar den ändå. Det har bara blivit det att B tvärvägrat från det att apporten kommit fram och blivit sänkt/svansen mellan benen och i värsta fall börjat springa mot bilen 😦
Idag testade jag att ta bort hans ”inneleksaker” och la fram apporterna istället. Vi busade lite på mattan och gick sen ut en stund o lekte på gräsmattan. Tänker på att ligga eller sitta när jag leker med honom och köra mycket dragkamp och konkurenslekar med honom och det funkar! 😀
Idag var det alltså test på klubbens appellplan och det funkade även där! Gav ingen annan leksak utan varvade med apporten och godis och han var glad som en lärka hela(korta) passet.
Vi passade sen på att träna lite fjärr och damn alltså, INGEN låsning utan han har ett sug upp och förväntan på kommandon. Dock blir det ju inte så flashigt och snärtigt men han är lite seg rent allmänt så det har jag inte som målbild ändå, jag är bara glad att han inte låser sig, det är det målet vi har. Vart skiften ligg-stå, sitt-stå, ligg-sitt på 10meter 🙂

DET GÅR ÄNDÅ RÄTT BRA!

20131001-115436.jpg
B och jag har jobbat på vår relation den senaste veckan och det går framåt! Agilityn har han inget problem med och går inte ner sig utan jobbar med förväntan hela tiden, jag kan faktiskt kasta snörbollen över huvudet på honom utan att han  får panik(olycka förra söndagen).
När vi sen kör lite lydnad så känner jag på det fria följet liite liite och är han det minsta låg så avbryter vi de övningarna och går på fartövningar istället. Känns som att han behöver lite tid att bygga upp självförtroendet igen och eftersom fria följet och särskilt ögonkontakten har vart svårt för B sen början så hakar jag inte upp mig på det.
Istället har vi ju fått en finfin och snabb inkallning från rutan och jag tänkte mig på en liten kommendering på det ikväll faktiskt! Så ikväll står rutan, runda koner och fjärren på schemat 🙂

MIN SPÄTTA KAN HON!

20140501-203423.jpg
Här är dagens mallgroda!
Vi tävlade i Sveg och det gick riktigt bra, bästa tävlingen hittills! Vi fick bland annat 9,5p på helheten och det säger en hel del om hur det kändes. Hon var med mig hela tiden och vi hade riktigt kul, vi kom på plats 2 av 8.
B fick i vanlig ordning vara hjälphund i gruppmomenten i klass3 då det inte fanns nån annan hund som kunde och det bara var en startande i klass3. Så skönt att han klarat gruppmomenten på tävling 2ggr nu, bara vittringen och fria följet så är vi på planen vi med och kör hela programmet.

BACKA BANDET…

IMG_1590 IMG_1591
Här är 2 bilder från när jag tränade B i rutskick en kväll förra veckan. Han är så fin och duktig!

Dock har det hänt en grej som gör att vi får backa bandet rejält nu…
På träningen i söndags så skulle jag kasta iväg metallapporten, gjorde ett vanligt misstag och höll i den för länge så att när jag väl släppte så kastade jag den rakt upp i luften istället. Det som även hände var att B tjuvstartade(något han fått göra av och till för att jag inte ska packa ihop honom totalt). Summan av det blev att han springer ut och letar ivrigt efter apporten som såklart träffar honom rakt över nosen med en jäkla smäll. B belv såklart skiträdd och är fast besluten om att det var jag som gjorde det för att han gjorde fel.
Efteråt betedde han sig som en skotträdd hund på planen; strök omkring, hässjade, hade öronen låååång bak och stirrade nervöst uppåt. Kom det en fågel eller liknande så skyggade han och kastade sig undan. När jag provade kasta en liten frolic mot honom så gjorde han även då panikslagan undanmanövrar.
Vi for hem och han kunde inte slappna av; hässjade, var ljudkänslig och hoppade upp och stirrade för varje bil som körde förbi. Han hade även svårt att bara ta godis ur min hand och stirrade nervöst omkring/uppåt.

Nu har han fått vila och igår körde vi lite lätt agility för att se hur det gick. Agilityn gick bra med när jag sedan bara lekte med honom på planen efteråt så flög det en fågel över planen och då vart han som förbytt igen; ville inte vara nära mig och absolut inte ta i leksaken…

Idag är han nästa helt bra hemma, han är inte alls lika ljudkänslig längre och stirrar inte runt utan ligger och sover nästan som vanligt.

Det känns ju hemskt i magen på mig ändå, klandrar mig själv för att det vart som det vart och om han nånsin kommer kunna bli som förut? Kommer han överhuvudtaget vilja apportera nåt mer?
Det kommer han säkert men jag får nog inte göra fler misstag, han är såpass känslig och så.

Det jag tänkte komma till nu var; Har nån annan vart med om nåt liknande och hur tycker ni jag ska fortsätta nu med detta?