DRAGHUNDENS FYSIK Del 1.

Här kommer första inlägget i en serie med inlägg som handlar om det mesta kring en draghunds fysik. Detta går ju självklart att applicera på även agilityhundar och brukshundar men jag kommer att ha just draghunden som utgångspunkt. Jag tänkte skriva både genom vad jag själv lärt mig samt vad jag lärt mig på olika föreläsningar och böcker. Denna serie kommer sedan läggas under en egen flik i menyn.

Första delen kommer att handla om hundens gångarter!

Hunden har 4 gångarter; skritt, pass, trav och galopp. När det inte behöver gå särskilt fort använder sig hunden av den långsammaste gångarten som är skritt. Passgång är även den en långsam gångart men den är även väldigt energisparande och kan hos draghundar användas som en liten genväg innan hunden ”orkar” upp i trav i dragarbetet.
Det som är viktigt att tänka på är att hunden inte bara ska ha kraft att hålla gångarten utan den ska även ha kraft över för att dra i gångarten.
Det är en av anledningarna till att jag försöker variera mina draghundars träning så gott det går, för att de ska ha en god styrka och känna sig bekväma i främst skritt, trav och galopp.

Skritt
Skritt är tillsammans med pass hundens långsammaste gångart. Den är fyrtaktig och utan svävningsmoment. Balanspunkten hos hunden ligger diagonalt över ryggen eftersom hunden rör sina ben diagonalt. I skritt lyfter hunden benen rätt högt och den kan heller inte använda sig av svikten från leder och underlag eftersom att farten är så låg. Detta i kombination med att hunden lyfter upp ett ben i taget betyder att trots den låga farten så är det en gångart som kräver mycket av hunden. En korrekt skritt kräver en väl musklad och rörlig rygg samt starka pilatesmuskler. Pilatesmusklerna kallas de små och viktiga musklerna kring leder och större muskler.

Pass
Pass är en tvåtaktig gångart utan svävningsmoment. Rörelsen är pendlande och hunden lutar sig åt den sidan som har benen mot marken. Den flyttar samma sidas fram- och bakben samtidigt. Eftersom hunden pendlar och på så vis flyttar ena sidans ben framåt så krävs det knappt någon ansträngning alls. På detta vis så använder hunden ingen energi eller några särskilda muskler för att röra sig framåt. Många hundar använder denna gångart då de går på platta underlag då det inte finns någon anledning att arbeta hårdare. Vill du att hunden ska träna på att skritta och på så vis stärka sig i ryggen och pilatesmusklerna så ska du gå med hunden på ojämna underlag. Hunden kan inte gå i pass när det blir för ojämt och måste därför välja en annan gångart. Håll hunden kopplad om du vill att den ska skritta, har du den lös är risken stor att den väljer att trava eller galoppera istället.

Trav
Trav är också en tvåtaktig gångart men den innehåller även två svävningsmoment. Precis som skritt är det en rörelse som går diagonalt då hunden flyttar sina ben diagonalt. Trav är en snabb gångart där hunden även har möjlighet att nyttja svikten i lederna och underlaget för att underlätta och minimera att ödsla energi. Hundar som ska ta sig långt väljer oftast denna gångart då den är skonsam för ryggen och inte kräver en hård ansträngning. Även draghundar som tränas för långdistans där de kan springa upp emot 10 mil per dag hittar sin lunk som oftast är rask trav eller mycket kort galopp.

Galopp
Det är den snabbaste gångarten, den är tretaktig och går även den diagonalt. I denna gångart använder hunden mycket muskelkraft från främst de stora muskelpartierna som är bakben och rygg. Hunden kan utnyttja svikten från både leder och underlag även i denna gångart. Galoppen är den mest explosiva gångarten hunden har och kräver att den har tillräckligt med uthållighet för att klara av att hålla hög fart länge samtidigt som den drar något.

wpid-dsc_0521.jpgSträckta linor betyder att hundarna arbetar sig framåt i gångarten(här skritt) med mer än bara sin egen kroppsvikt att lyfta.

När det kommer till hur hunden rör sig och hushåller med kraften så pratar man om aerob och anaerob förbränning.

Aerob förbränning innebär att hunden rör sig i ett lugnt tempo samtidigt som den använder bara lite av sin totala muskelkraft. Under denna förbränning använder hunden främst bränslet ur syret som finns i blodet. Aerob förbränning lämnar knappt några restprodukter och hunden behöver inte lång tid för att återhämta sig helt efter denna sortens förbränning.

Anaerob
förbränning däremot är det som draghunden i arbete använder i alla gångarterna. Anaerob förbränning används då hunden arbetar i gångarterna längre stunder eller där den måste arbeta explosivt. Mina draghundar som tränas för sprinttävling tränas både längre och explosivt för att de ska klara att gå på högsta växeln när vi tävlar. Detta betyder att hunden måste ta bränsle ur de energireserver som finns ute i musklerna då enbart syret i blodet inte räcker för att driva musklerna i arbetet. Anaerob förbränning lämnar mycket restprodukter efter sig och innebär att hunden behöver bättre kvalitet på återhämtningen än vid aerob förbränning. Här är det alltså extra viktigt med tillräcklig vila, bra mat och att du hjälper till att driva ut restprodukter från musklerna innan nästa hårda ansträngning genom syreväxling eller massage.

wpid-dsc_0158.jpgHär går hundarna på högsta växeln i uppförsbacke. Det är bland det tuffaste för hunden och kräver en god uppbyggnad för att hunden ska klara av den ansträngningen.